Annebergsgatan

Livet är inte rättvist. Det går upp och ner. Många är de som berättar om händelser i livet som gör att insikten att vi alla drabbas blir mycket tydlig. Alla har vi berättelser om skeenden som fullständigt har ryckt undan benen för oss. För det är tydligen så vi måste förstå livet.

Vi kan önska oss saker hur mycket vi vill men tomten kommer ändå inte alltid med det vi vill ha.

Att hantera livshändelser är oftast inte lätt. Det finns många idiomatiska uttryck och ordspråk för det mesta som kan drabba oss. Även om vi kan ta hjälp av kloka ord så är livet ändå tungt ibland.

Det som kan vara riktigt svårt är att handla så att aktiviteten inte skadar oss själva eller någon annan.

Hur gör man det när mörkret faller?

Kan vi verkligen ”lära” oss något av allt som händer? Vill vi lära oss? Kan vi överhuvudtaget acceptera eller förlika oss med det som händer?

Läkning tar tid och ärren finns kvar för alltid.  Som en åminnelse till det som varit. Hur kan man försöka hantera dessa jobbiga känslor?

Ett sätt kan vara att försöka påminna sig själv om det goda och positiva, som trots all ledsamhet och sorg, finns kvar.

Man kan känna sig ensam även om man har många nära relationer. Men alla har vi någon som skulle uppskatta ett telefonsamtal eller en hälsning på något annat sätt. Det finns förmodligen någon som vi oroar oss för, saknar eller helt enkelt längtar efter. Alla kan vi inte nå eller påverka. Men en dag är det för sent. Det har vi alla lärt oss den hårda vägen.

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)