Annebergsgatan

Som den vanliga dagen förra veckan som planerades innehålla en promenad till köpcentret eftersom hushållets matförråd hade sinat efter veckans bojkott. Det var inte mycket jag behövde så jag tog inte ”dramaten” utan bara två kassar med mig.

På vägen till affären mötte jag en canastadam på väg åt motsatt håll. Vi hälsade på varandra som man ju plägar göra. Det slutade med att jag helt oplanerat bytte gångriktning för att i stället göra sällskap till annan affär i närheten. Bland annat därför att jag fick veta att det där just denna dag bjöds på gratis kaffe och kanelbulle om man var medlem. Och det är man ju. Dessutom var det extrapris på kaffe. Ovanpå det så fick jag trevligt sällskap. Vem kan motstå något sådant? Vi gick i väg under glatt samspråk. Min bekant använder rullator så jag fick en välbehövlig lugn promenad.

När vi kom in i affären så insåg jag att medlemskortet låg därhemma. Det här besöket var ju inte planerat. Så där rök kaffet tänkte jag. Jag insåg emellertid ganska snart att telefonen var ju med. Efter en hel del fibblande, vem hade trott något annat, så hittade jag mitt ”kort”. Så skulle jag ta en ”Blippare”. Då fungerade inte det som det brukar när jag använder mitt faktiska kort. Jag fick inte loss ”Blipparen”. Då insåg jag att telefonen kunde fungera som ”Blippare”.

Mjölk var det jag skulle inhandla. Jag tog ett mjölkpaket och skulle avläsa streckkoden. Inget hände. Efter ett antal försök så fick jag krypa till korset och be en i personalen om hjälp. Hen studerade mina försök och tyckte det var underligt tills hen insåg att skalskyddet dolde kameraögat! Efter att snabbt ha avlägsnat skyddet så fungerade det. Surprise!

”Det blir en rolig historia att berätta på kafferasten”, sa hen. Vad gör man inte för att glädja sina medmänniskor! Vi gick vidare i affären. Jag måste i sammanhanget erkänna att det var väldigt längesedan jag besökt den här affären och ingenting var som det brukade vara när jag var en frekvent besökare.  Trots detta så fungerade allt tills jag kom till utgångskassorna. Men åter dök det upp en tjänstvillig person som lotsade mig genom systemet. Varorna betalades. Ännu en kafferast var räddad!

Efter denna ganska utmattande upplevelse så smakade det gott med kaffe och bulle. Dessutom fick vi ett trevligt samtal med en bekant till mitt sällskap. Så nu har jag ännu en granne att säga hej till. Toalettbesöket skulle betalas med mynt vilket jag fick låna. I den andra affären kostar dessa nödvändiga besök ingenting. Men jag hade ju inte planerat detta.

Mina ena kasse fick skjuts på rollatorn och det var jag tacksam för. För inte helt otippat så fanns det mer på inköpslistan som jag passade på att inhandla.

Så fick jag en trevlig eftermiddag helt oplanerat.

När vi skiljdes åt så frågade jag min canastavän om hon ville ha en kram. ”Inger, det är aldrig fel med en kram”, sa hon.

Kram Inger