Annebergsgatan

Hej!

Jag kliver på bussen. Den är ganska full så jag går långt bak. Jag tar sikte på en plats framför sista raden. När jag är nästan framme så passerar jag ”fyraplatsgruppen”. På var sin sida, snett mittemot varandra, halvligger två tonåringar modell yngre. De har båda placerat sina skor modell större på sättet snett mittemot. De brer alltså ut sig på fyra platser med fötterna på sätet. Båda djupt insjunkna i mobilkollande. När jag ska passera så tittar jag ner på dem.  Den ene har ryggen i körriktningen (jag skriver inte hen för sannolikheten att två tjejer skulle sitthängaligga på det viset tror jag alla ändå räknar ut är inte så stor) reagerar och rycker till. Han tittar upp på mig och så tittar han på sina fötter. Oj, säger han och tar ner fötterna. Notera att jag inte har sagt ett ljud! Efter att ha uppmärksammat kompisens agerande så tar även den andre killen ner sina fötter.

Jag tittar på den förste killen och säger: ”Tack jag ska inte sätta mig men om jag tänkte göra det och jag hade haft en vit kjol på mig så hade jag inte blivit glad!”

Så sätter jag mig på platsen bakom.

Efter en stund så reser sig den förste killen och går bak där det är tomt och sätter sig på platsen längst ute vid fönstret. Han börjar prata i telefonen. Eftersom det är en glasskiva precis framför den platsen så känns det som att han visar hänsyn genom att inte alla behöver lyssna till hans samtal.

Killarna börjar röra på sig och jag förstår att de ska gå av. Då vänder jag mig mot killen där bak och säger: ”Om du visste hur glad jag blev över att ni förstod vad jag menade utan att jag behövde säga något”. Det hör alltså till saken att ingen av dem hade lagt upp fötterna på sätet under resten av färden.

Först tittar han på mig som om han inte riktigt uppfattade vad jag sa sedan lyser han upp i ett enda stort underbart leende. Samtidigt som han tar sig fram för att komma till dörren så säger han ”tack så mycket, hej, ha det bra” och han tillägger även en hälsning om Ramadan.

När de båda ungherrarna går i väg från bussen ser jag hur de med hela kroppen pratar om händelsen.

Dagens ordstäv: ”Det är jobbigt att vara vuxen men jag får äta godis när jag vill!”

Inger 

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)