Annebergsgatan

När jag vaknade och tittade ut genom fönstret så var det alldeles grått. Vi kunde inte se sjukhusbyggnaderna. Däremot kunde vi se och höra måsarna. På den speciella ”Måsstolpen” har det varit tomt länge men där satt nu fem stycken och trängdes. Resten svärmade över gatan och slog sig ner i en stor skränig flock tvärs över vägen precis framför ett miljöhus. Kanske hoppades de på något gott. De har flugit runt här hela vintern men nu var deras beteende mer organiserat. Ett vårtecken måhända?

Utanför ”vårt” miljöhus upptäckte jag något från balkongen som såg ut som en svart liten tunna med en röd blixt på locket. Tunnan stod ordentligt placerad nära dörren. En man tog sig snabbt in i en bil som stod parkerad under träden i stället för på gatan. Mannen tände och släckte bilbelysningen. Jag fick för mig att han hade placerat en bomb utanför vårt hus. Det var ingen behaglig känsla. Lite konstigt var det att mannen satt kvar i bilen så nära ”bomben”.  Jag ville ringa till polisen men eftersom jag hade avfall som skulle ner till miljöhuset så tog jag allt med mig och åkte ner. När jag försiktigt närmade mig ”bomben” så stod den inte där jag hade sett den. Jag förstod ingenting. Så höjde jag blicken och såg en soptunna på en stolpe. På det svarta locket satt en instruktionslapp! Ridå…..

Vi tog en promenad till Stadsbiblioteket. Trots allt har de ett större utbud än vad vi har i vårt lilla bibliotek. Det får jag ge dem. Nu behövde jag en speciell bok till bokcirkeln.

På vägen stötte vi på söndagens Palestinamarch.  Det var glada och hoppfulla människor som högljutt tog sig fram längs hela gatan.

På vägen hem stötte vi på några bekanta och vi stannade mitt på trottoaren och pratade med dem. En stor samling människor som jag tänkte hade en familjeträff passerade oss. Alla pratade med varandra. Från en cafévagn som brukar stå parkerad i parken under helgerna köpte vi kakor.

Hemkomna tog jag mig an pusslet som varit undanplockat en tid. Vi ska snart för första gången ha en ”pusselbytardag” så jag vill gärna hinna lägga alla bitarna.

På kvällen var himlen över Eleda stadion rosa.

I morse upptäckte jag att ”stressflirparna” som jag haft på insidan av kinderna under många år hade krympt ihop ordentligt. Så idag kan jag prata utan att bita mig i kinderna hela tiden.

I dag får USA en nygammal president. Jag skriver bara det.

Jag undrar om måsarna känner av stress eller undrar över människors beteende som egentligen inte skiljer sig så mycket från deras eget.  Om de tar en välbehövd semesterdag då och då?

Kram Inger 

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)