Annebergsgatan

Hej!

Jag har en vän vars stora hobby är Scrapbooking. Hen gör fantastiska album där vanliga fotografier förvandlas till unika tavlor. Jag har stor respekt för människor som ser möjligheter där andra bara ser till exempel ett fotografi.

Jag har berättat att jag har läst mammas och pappas brev från 1947. I ett av de sista kuverten skickade mamma med några foton av familjen och huset. För en tid sedan dök ett helt album upp från mammas Englandsvistelse. Det var nästan som att titta i en äldre version av en scrapbook. Fast jag kan inte säga att den är vacker. Mamma har ambitiöst börjat med bilder och tal från hennes och kusinens avresa från hemlandet. Hon har sedan satt in allt från tågbiljetter till ransoneringskuponger och många fotografier. Dessutom har hon skrivit text till bilderna så vi kan följa resans gång. Jag får lust att läsa hennes brev en gång till nu när jag har fått bilder på människorna och platserna som hon pratar om.

Nu inser jag än mer att jag i mångt och mycket är min mammas dotter. Det är nämligen så att efter hand som jag bläddrar i albumet så blir det mer och mer ett lösbladssystem. Jag gör likadant. Med liv och lust tar jag mig an projekt som sedan inte avslutas på ett sätt som jag hade planerat. Det kan bero på tidsbrist eller bara på att det inte är så roligt längre. Ambitionen är emellertid alltid att fullfölja det som påbörjats. Jag vet inte varför mamma inte avslutade sin dokumentation på ett elegant sätt. Hur som helst så är det en mäktig känsla att få se det som jag tidigare bara kunde försöka föreställa mig.

Längtan efter mamma och pappa gör sig påmind när jag tittar i albumet. Jag känner deras närvaro.

I dag har de en dotter som fyller 65 år och ett barnbarn som fyller 48 år.

Kram Inger  

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)