Helgon
Hej!
”Tänd ett ljus och låt det brinna…” så låter det överallt kring jul. Ännu är vi inte där men ljus tänder vi ju under hela året. Just den här helgen som gått tänds det många ljus. För att hedra minnena av människor som har haft sin stund på jorden. För alltid saknade.
Många besöker en bestämd plats, som en kyrkogård, för att kännnärhet. Många finner tröst på andra ställen. Heidi Avellan skrev i dagstidningen: ”Bland gravarna finns bara tom vanmakt, dem jag saknar minns jag mitt i livet”.
Jag besöker en kyrkogård när jag känner ett behov av det. Den här helgen fanns inte det behovet. I stället hamnade jag på en buss som tog mig till en av stadens utkanter. Där befann jag mig plötsligt på en vinterstängd fotbollsplan. Fikan smakade bra i det ruggiga vädret, utsikten över havet gav mig ro och fågelsträcken gav mig hopp. Och jag kände mig tillfreds.
Det sista halvåret har många som på olika sätt gjort avtryck i mitt liv lämnat oss. Tankarna på dessa människor finns, som Heidi skrev, med mig hela tiden var jag än befinner mig.
Det pratas om ”sorgeår”. Men att ”Tiden läker alla sår” det tror jag inte på. Vissa sår är för djupa.
Nu blev det här bara sorgligt. Så vill jag inte sluta. Därför tar jag med en liten barnhistoria som jag lånar från en bok med ”klokroliga barn” som ser möjligheter.
När Sofia var liten förklarade mamma att morfar inte finns längre, att han bor i himlen. Så när Sofia flyger för första gången kommer hon på en lysande idé; ”nu mamma, när vi är här uppe bland molnen kan vi väl hälsa på morfar!”
Kram Inger
I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)
