Annebergsgatan

Hej!

I veckan som gick åkte vi buss. De enda lediga ”parplatserna” fanns längst bak i den extralånga bussen. Sålunda i ”ungdomsavdelningen”. Så vi satte oss där, modiga som vi är. När bussen stannade vid nästa hållplats så kom det massor av människor ombord. De flesta fastnade som alltid på mitten. Genom folkmassan trängde sig fem ynglingar i 16-årsåldern. Högljudda och skrattande. Precis som det ska vara. En av dem satte sig tvärs över gången mittemot en medelålders man. De andra slängde sig ner på ”fyrgruppsplatsen” framför oss. Så började de fyra prata med varandra. På engelska. Det var mest larv och trams som det ofta blir i sådana sammanhang. Efter en stund så sa han som satt på andra sidan gången något till sina kompisar. På svenska. Då började de andra också prata svenska. Den äldre mannen började då prata med dem. Efter ett kortare inspel så säger han till dem: ”Ni ska prata svenska inte engelska. Tänk på de äldre!” Samtidigt knyckte han med huvudet bak mot oss.

Då var jag tvungen att tala om för honom att vi talar bra engelska vilket gäller för de flesta svenskar i vår ålder eftersom vi har lärt det i skolan precis som ungdomarna. Han blev då märkbart förvånad och så blev även de yngre herrarna eftersom jag sa att vi helt klart förstod precis allt som de sa. De nästan ursäktade sig med att en i gruppen inte talade så bra svenska eftersom han inte bott här så länge. Då sa den äldre mannen att man ska respektera landet man bor i genom att tala det landets språk.

Ungdomarna skulle gå på badhuset tillsammans och när de gick av så tänkte jag att språk kan vara en svår barriär att ta sig över men de tog snabbt in kompisen i gruppen genom att tala ett språk som för dem alla var ett gemensamt ”andraspråk”.

Sen fortsatte mannen prata med mig på bräcklig svenska. Respekt! Han berättade bland annat om sin rädsla för att hans hundar skulle skadas av ”bullarna” som någon sjuk människa lägger ut i stan.

Jag tänkte då också på att vi så tydligt för mannen, som inte själv var någon ungdom, tillhörde kategorien ”äldre”. Det var första gången jag riktigt insåg att det faktiskt är så världen ser oss. Precis som många andra i vår ålder så ”känner” vi oss ju inte så gamla.

Men i dag fyller en av sönerna fyrtio år. Och när ens barn når upp i en ålder som allmänt benämns som ”medelåldern” då kan man faktiskt till och med även känna sig ”äldre”.

Kram Inger 

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)