Vardagsdrama
Hej!
Nu hände det som inte får hända. Jag blev av med min telefon. Jag kallar den där tingesten som vi alla pratar i för telefon även om det inte är en vanlig gammal hederlig telefon. För hade det varit det så hade det här aldrig hänt. Gamla telefoner blev sällan stulna eller borttappade. De satt fast och man visste var man hade dem.
Hursomhelst så bestämde jag mig för att inte gripas av panik utan lugnt och städat komma fram till var telefonen kunde vara. Att jag kunde vara så lugn måste bero på att jag precis har haft tre veckors semester i främmande länder. Det gjorde mig nöjd men samtidigt tog jag mig en funderare. Den där apparaten var ju väldigt behändig och praktisk att ha med på semestern. Tanken med den här resan var ju inte att jag skulle leva som eremit eller gömma mig i ett kloster någonstans. Tanken var ju att jag skulle få träffa goa människor, uppleva fantastiska naturscenerier, känna historiens vingslag och äta annat än vardagsmaten. Helt enkelt bara känna, se och uppleva.
Det blev verkligen en sådan resa och vi har haft det jättebra. Jag har tagit massor av roliga och fina bilder.
Där och då kände jag att när nu telefonen var borta så försvann ju hela min dokumentation av resan. Så långt kommen i tankegången började en olustkänsla komma över mig. Jag lyckades emellertid (favoritord) ta mig samman och genom tålmodigt resonerande med mig själv komma fram till att det mest besvärande i nuläget var att jag inte kunde prata med omvärlden och vice versa. Eftersom jag visste att det var omöjligt att någon hade tagit min telefon så måste den ju helt enkelt finnas någonstans. Det gjorde den eftersom jag efter några timmars funderande med hjälp av visst bistånd fick tillbaka min telefon.
Nu hade jag ju tänkt att det här inlägget skulle bli en kortfattad redogörelse av resan. Det blev inte så vilket förmodligen betyder att jag i stället kommer att skildra resan i delar framöver. Bilderna jag tog kommer att visas vilket låter sig göras nu när telefonen är upphittad.
Jag måste bara berätta om köttbullarna på IKEA i Hamburg den sista resdagen. De kändes som en tydlig mjukövergång till vardagslivet.
Kram Inger
