Annebergsgatan

 Hej!

När jag var liten så sa pappa ofta ”luspudlar” om människor som på något sätt bar sig illa åt. Jag kom på det gamla uttrycket när jag mycket förtretad konstaterade att bladen på min enda ordentliga krukväxt som står på balkongen, var alldeles klibbiga. Växten har stått där i några år nu och det har fungerat utmärkt. Det har till och med kommit upp ett stort antal skott. Jag skulle snart kunna göra en lagerhäggshäck. Jag vet inte riktigt hur det fungerar med en häck på balkongen men det roar mig att tänka tanken.
Denna dag fanns det alltså löss på plantan. Jag påbörjade en kraftig vattenbesprutning. Efter idog besprutning, jag har inte blivit färdig till att köpa såpa, trodde jag att jag var av med lössen. Då ser jag till min bestörtning att det finns ett tunt nät på utsidan av krukan och en pytteliten svart prick i nätet. Pricken rörde sig! Hämnden är ljuv så jag gjorde raskt slut på den promenaden.
Jag vann, tänkte jag när jag vände mig mot de andra betydligt mindre krukorna som jag har där ute. Ve och fasa, det fanns ett nät på en av dessa oskyldiga växter. Kontrollfreak som jag är så hittade jag efter en liten stund en svart prick på utsidan av krukan, utan nät. Den rörde sig också och därför rönte den samma öde som sin betydligt glupskare kollega, den som hade invaderat lagerhäggsplantan. Innan den gick till de sälla jaktmarkerna så hann den dock med att skjuta ut en tunn tråd till grannkrukan. Jag blev onekligen imponerad över detta konststycke och blev för en kort stund rubbad i min övertygelse att dessa marodörer ska bort. Men, som sagt, min upprörda sida fick övertaget och både nätet och lusen försvann. Till lössens fördel måste jag dock säga att de är tysta.

Eftersom vi bor i staden i ett höghus, vid en genomfartsgata och med parkeringsplatser intill huset så har vi fått vänja oss vid att det i princip aldrig är helt tyst. Huruvida det är hälsosamt eller ej tänker jag inte diskutera nu. I vilket fall så störs jag oftast inte av det vanliga ljudet. Ibland är det aktiviteter i parken och då kan vi höra andra ljud än de vardagliga. Det kan till exempel vara musik i olika former och det är mestadels njutbart.

Ett ljud som emellertid inte är njutbart är ljudet av ett billarm. Ett sådant ljud väckte mig för någon natt sedan. Det händer då och då och min första tanke var att nonchalera ljudet. Det gick naturligtvis inte. När jag tittade ner på parkeringsplatsen så stod där en stor brandbil och det rök från två bilar. Rökdykare sprutade. Poliser var närvarande. Det var inte första gången det brann i bilar sedan vi flyttade hit. Det allra värsta var nog att bilarna stod på samma parkeringsrutor som förra gången.

Jag reflekterar lite över detta. Lössen på min balkong kan jag med lite envishet få bort. Lössen i större sammanhang är så klart svårare att hantera. Likt de människor som inte har några spärrar och inte bryr sig om några gränser. Jag undrar vad pappa skulle kalla dem. Han hade nog inte nöjt sig med ”luspudlar”.

Kram Inger