Halvtid
Hej!
Jag har nu levt min första vecka tillsammans med en halvtidspensionär. Hur känns det? Som svar på frågan ska jag travestera TV-reklam. Det känns som om jag har lugnat ner mig. Jag har inte farit runt som en tätting för att göra en massa saker samtidigt på kort tid. Jag har inte gått och ältat saker på samma sätt som innan. Jag har ätit ordentligare, här pratar jag inte om mitt bordsskick! Jag har tillåtit mig att ligga och dra en stund innan jag stiger upp. Jag är inte ens hes på kvällarna. Som ett mellanting mellan semester och covidbegränsningar. Så ungefär känns det. Hur det faktiskt blir framöver är det ju inte ens lönt att spekulera om.
Jag kan bara konstatera att det har varit en bra vecka för oss. Vi har till och med dammat bokhyllan och fixat med böckerna. Det visade sig att vi hade ett antal titlar i dubblett. Vi hade också böcker som vi båda har läst och som vi vet att vi aldrig kommer att läsa igen. Plötsligt blev det mer plats för de böcker vi just nu vill ha kvar. Vi får se hur länge den ordningen varar.
Jag har nog alltid varit fascinerad av bokhyllor. En av pappas favorithistorier var att berätta om den gången för mycket länge sedan när jag som ganska liten skulle hjälpa honom att städa bokhyllan. Pappa berättade att jag mycket energiskt dammade och ordnade. Så satte jag mig plötsligt ner, torkade mig i pannan och sa: ”Jag blir så väldigt svitter*!” Det finns i gömmorna en bild från tillfället och jag kan själv tycka att det var gulligt.
Jag följde ofta med pappa vid hans regelbundna biblioteksbesök. Jag sög in dofterna och jag blev alltid överväldigad av den enorma mängden av böcker.
För någon dag sedan flög plötsligt en fiskmås mot köksfönstret. Den skränade högt. Då kände jag tydligt att jag har saknat dem, fiskmåsarna.
*svitter = svettig
Kram Inger
