Bussar
Hej!
Nere på Stora Gatan finns det två busshållplatser. På den ena stannar bussen som går till vänster och på den andra stannar den som går till höger. Oberoende av vilken buss du stiger på så åker du runt genom stan och kommer tillbaka till samma hållplats. Detta naturligtvis under förutsättning att du inte stiger av bussen någonstans på vägen. Fast du kan ju enkelt stiga på den igen. Bara du har en biljett så kan du åka hur många varv du vill. Det finns emellertid de som inte behöver biljett överhuvudtaget.
En mörk kväll den gångna veckan åkte jag buss. Jag stod vid en hållplats när en yngling iförd vad jag kallar huvjacka, dock ej svart, ställde sig bredvid mig. Efter en stund dök ännu en yngling upp iförd huvjacka, inte heller den svart. Han ställde sig en bit bort. De båda hade ögonkontakt med varandra. Bussen stannar och yngling nummer ett stiger på bussen precis framför mig. Innan han går på så vänder han sig om och nickar mot yngling nummer två som står vid bussens mittdörrar. Nummer ett visar något för chauffören. Eftersom jag står bakom honom och letar efter apparaten som jag ska använda så ser jag inte vad han visar. Vad jag emellertid ser är att nummer två stiger på bussen via mittdörrarna. Eftersom det inte längre finns några apparater att betala i vid mittgångarna så tjuvåkte han alltså genom att kompisen distraherade föraren. Föraren uppmärksammade dock det hela men vad skulle han göra? Det var många människor som skulle på bussen. Lite upprörd blev jag allt.
En annan dag valde jag att ta bussen eftersom det regnade kraftigt. Iförd hela förskolemunderingen med regnjacka, regnbyxor och röda stövlar tågade jag oberörd genom vattenpölarna. När jag stod på hållplatsen kom en kvinna gående. Hon var inte lika praktiskt utrustad som jag. Som brukligt är ställde hon sig en bit bort och tittade rakt fram. Efter en liten stund vände hon sig emellertid mot mig och vi log mot varandra. Vi konstaterade att det regnade mycket och hon visade sina läderboots. Jag visade mina röda stövlar och demonstrerade hur jag kunde plaska i vattnet precis som små barn gör. Hennes leende gjorde att jag kände mig glad resten av dagen.
Jag tycker bussåkning är ett smidigt sätt att ta sig fram. Dessutom är det lite intressant för en nyfiken person som jag att nyttja detta kommunikationsmedel. Även utsikten från balkongen gör att jag har alla möjligheter att studera människor och fundera och kanske fantisera kring dem. Barnbarnen gillar också att titta på bussar men de är nog mer fascinerade av fordonet som maskin.
I fredags när jag stod och tittade ner så kom tre barn 9–10 år gamla. De gick och pratade med varandra när plötsligt den ena hojtade till och började springa. Hon hade fått syn på bussen och det syntes på den eleganta svängen hon tog i kurvan att det inte var första gången hon sprang där. Precis när hon hade börjat springa hörde jag hur de andra barnen ropade något efter henne. Hon vände sig då om och ropade ”Tack detsamma!” Då blev jag också glad.
Kram Inger
