Annebergsgatan

Hej!

I morse sken solen och det var åtta grader. Om det varit så i våras så hade jag haft vinterkappan på mig när jag skulle gå ut. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta på mig. Detta i samband med diskussionen kring flickan som uppmanats av skolpersonal att ta på sig mer satte i gång mina funderingar, trots att jag inte har en aning om vad det var i flickans klädsel som förorsakade det hela.

Det finns en sak som genomsyrar allt, enligt en skribent i dagens tidning, nämligen rättighetstänkandet. Det gäller även i skolan. Rättigheterna för eleverna är oräkneliga enligt skribenten.

”Som man är klädd, blir man hädd” säger ett gammalt ordspråk som betyder att envar blir bedömd efter sitt yttre. När vi ser en person så tar det inte många sekunder innan vi, antingen vi vill eller ej, har skaffat oss en uppfattning om vederbörande. Utseende spelar roll för vilka signaler vi sänder ut. Därmed kan vi till stor del även påverka vilka signaler vi vill sända ut.

Jag var ett år yngre än mina klasskamrater. Det innebar att jag utvecklades fysiskt ett år senare än de flesta andra. Min mormor förstod detta dilemma när hon köpte en BH till mig. Mamma menade att det inte fanns så små bysthållare men mormor var inte den utan hon hjälpte mig att stoppa bomull i den nyinköpta. Lycklig var jag ända tills jag efter några försök att ”brösta upp mig” insåg att jag nog fick avvakta naturens gång. Det var mitt eget beslut efter att jag hade fått testa.

När jag blev lite äldre så kom modet med minikjolar. Jag testade verkligen och gick på dans i klänningar som precis dolde ändan. Det var ”kasedans” så klänningen åkte upp när kavaljererna tog sina grabbatag och jag visade sålunda trosorna. Eftersom jag räknade med att detta skulle hända så tog jag alltid på mig ett par småbarnsunderbyxor i bomull med spetskant. Det fanns inga stringtrosor på den tiden inte!

Det många flickor och några pojkar drömde om var att bli ”upptäckta” av någon av Eileen Fords ”scouter”. Eileen Ford var världens modellmamma. De som blev utvalda fick åka till Amerika och visa upp vackra kläder, bli berömda och tjäna massor med pengar. Ungefär som de som drömmer om att bli fotbollsstjärnor.

Under mina tidiga skolår så hade jag ofta ”fel” klädsel åtminstone om jag skulle tro på de i klassen som bestämde vad som gällde. Om jag lyckades övertala mamma att köpa ett plagg som var ”inne” så bestämde ”innegänget” att nu var det inte det som gällde längre.

Jag utbildade mig som tonåring till armélotta och fick klara direktiv om vilka klädkoder som gällde. Där handlade det inte om minikjolar!

Jag drömde om att bli småskollärare. Något av det första vi fick lära oss på Lärarhögskolan var hur viktigt det var med vår klädsel.

Kepsdebatten på en skola där jag arbetade förorsakade häftiga diskussioner bland personalen och sura miner hos eleverna som inte fick ha kepsen på sig inomhus.

I många länder har eleverna skoluniform eller annan påbjuden klädsel.

Skolan är och har alltid varit en på många sätt hård och tuff arbetsplats både för elever och personal.

Testar gör de flesta barn och tonåringar eftersom vi har rättigheten att göra det i det här landet.

Skolan ska ge eleverna en chans att klara sig i livet. I den fostran ingår att eleverna ska förstå att de inte enbart har rättigheter utan även skyldigheter. Det förstod de elever som av skolledningen blev ombedda att lämna sina Prideflaggor hemma. Eleverna löste situationen på ett suveränt sätt när de kom till skolan i regnbågsfärgade kläder. De visade att de stod upp för sina rättigheter men de insåg också att de har skyldigheter för vårt gemensamma givande och tagande.

Att kränka någon är emellertid ingen rättighet eller skyldighet!

Kram Inger