Annebergsgatan

Ibland kan ett beslut få oanade konsekvenser. Föga anade jag att mitt val av tvättdag skulle bli en annorlunda dag för mig. Det visade sig nämligen att denna onsdagsförmiddag, då jag ett flertal gånger förflyttade mig mellan lägenheten och tvättstugan, upptäckte att vi inte är ensamma i huset! Vi har en massa trevliga grannar. Så många grannar som jag stötte på denna onsdag har jag inte gjort på evigheter. Någon hälsade med ett hej, någon pratade lite om livet som det nu gestaltar sig och några stannade upp och vi hade ett längre samtal. Någon hade varit svårt sjuk i Corona. En granne berättade att hen känner sig otrygg med att inte veta vilka som bor i huset, en annan var så nöjd för att balkongen nu var vårstädad och en granne trodde att vi hade flyttat. Vid något tillfälle tog jag trappan upp för någon behövde hissen mer än jag.

På torsdagen satt det en lapp i trapphuset om att det hade startats en Facebook-grupp för vår bostadsrättsförening. Vi gick in och tittade. Många nämnde sina trevliga grannar. Det handlade mycket om behovet av att lära känna dem, kunna hjälpa och stötta varandra och att göra gemensamma aktiviteter.

På fredagen läste vi i tidningen om ett hissbråk i en annan del av staden. Ett verbalt bråk som slutade i fysisk misshandel. Trevliga grannar?

Tillbaka till tvättdagen.

Precis när jag skulle gå upp från tvättstugan för sista gången så öppnades källarytterdörren och en för mig okänd person kom halvspringande nerför trappan med en cykel. Hen tittade hastigt upp och fick syn på mig. ”Hej, hej”, sa hen och jag svarade med ett hej!  Jag gick ut i trapphuset, tryckte ner hissen och ställde mig att vänta. Hissen dröjde och efter en stund kom cyklisten, tittade upp och fick åter syn på mig. ”Jasså du står här fortfarande”, muttrade hen och ställde sig innanför min bekvämlighetszon.

När hissen kom ner vände jag mig mot personen och sa att jag åker gärna ensam! Då tittade hen upp på mig och sa: ”Den är inte privat!”

Ridå!

Kram Inger