Annebergsgatan

Hej!

Igår var det den 13 december, Luciadagen. Denna lite trolska dag som bär på många minnen.

När jag var liten var det en dag om året som var alldeles magisk och det var den dagen då jag fick följa med mamma till hennes arbete tidigt på morgonen. Det var kallt, kolsvart och massor med stjärnor. Det var spännande. I den stora samlingssalen var det också mörkt med bara tända ljus på borden. Efter en stund hördes förtrollande sång och så kom hon. Lucian med sina tärnor var det vackraste jag visste. I denna stund var jag bara så lycklig. Jag är säker på att mina ögon tindrade. När jag sedan själv började skolan så fick jag se följet två gånger. Det var nästan lika magiskt när jag hörde sången igen och Lucian kom runt den svängda hörnan.

Ett annat fantastiskt Luciatåg var Simhallsbadets. Efter att ha varit åskådare några gånger så gick jag själv med i tåget. Eftersom jag var lång så fick jag gå bland de sista. När vi efter lång väntan äntligen kom fram till bassängkanten så var Lucian nästan framme vid fjärde hörnan. Att se dessa dubbla rader, med vitklädda varelser med buxbomkransar i håret och ljus i händerna, som speglades i vattnet, i den mörka simhallen, var en mäktig upplevelse.

När jag blev äldre så var det tradition att lussa för sin klassföreståndare. Så vi frågade vår lärare och det var ok att vi kom hem. Eftersom vi skulle dit tidigt så hade jag tre klasskamrater som sov över i mitt rum. De bodde på ”landet” och bussarna gick inte så tidigt. Jag med mitt långa hår var vald till Lucia. Det var en märklig känsla att gå in i ett sovrum hos en lärare och hans fru och lussa för dem när de låg kvar i sängen!

Ett annat Luciatåg som jag minns var när min syster hade varit med i tidningen Arbetets årliga Malmö Luciaomröstning. Att se sin fina syster stå på podiet iförd typ pälskappa och allt annat som hör till, tillsammans med de andra flickorna, var känslosamt.

När pojkarna var små så firade vi Lucia hemma. Mor- och farföräldrar var inbjudna. En tomte och en stjärngosse bjöd på sång och hembakat. Det var de finaste Luciafirandena av alla.

Otaliga är de luciatåg som har passerat genom mitt liv via arbetet och andra aktiviteter. Ibland har jag varit åskådare och ibland har jag varit arrangör. Där finns också många roliga och rörande händelser att berätta om, som den gången en av sönerna vägrade gå med i Luciatåget och därför tilldelades rollen som brandman eller som när vi gick Lucia på Östra sjukhuset.

Allting förändras så även traditioner. Det började redan i min ungdom då Luciatåget i simhallen till slut bestod av en enkelrad med kanske tolv ljusbärare. Vissa tåg som jag bevittnat har nästan bara bestått av tomtar och pepparkaksgubbar. Pojkar har övergivit stjärngossestruten och tagit på sig Luciakronan och Luciaomröstningar har försvunnit för intresset har falnat. Många har politiska åsikter om hela tanken.

Den trettonde december förra året åkte jag buss hem på kvällen. Då steg en Lucia ombord. En lite äldre kvinna som undrade varför ingen annan var Lucia. Hon var så fin med sin Luciakrona och hon blev jätteglad när jag sa det till henne och dessutom frågade om jag fick ta ett kort. Jag hade kvar bilden länge och varje gång jag såg på den så fick jag en varm känsla av lycka i kroppen. Hon ett ljus i mörkret!

Kram Inger