Sanning
Hej!
Söndag och inget Babel! Vad göra?
Jag tittade helt enkelt på ”Min sanning”. Det har jag bara gjort en gång tidigare och då var Sara Danius gäst. I går var Peter Englund gäst. Måhända ett märkligt sammanträffande. Ibland kan tillfälligheter spela en stor roll och i de här fallen har valet av Tv-program gjort det för min del.
Under bråket i Akademien brydde jag mig inte särskilt. Jag tyckte det mest framstod som ett sandlådebråk. Detta utan att ha något belägg för att tycka så eftersom jag ju inte brydde mig. Varför jag då valde att titta på ett samtal med Sara Danius minns jag inte mer än att det var något kittlande med henne som gjorde mig nyfiken. För mig framstod Sara Danius vid sina olika framträdanden som en person med stor integritet och hon verkade totalt känslokall i mina ögon.
Denna känsla förbyttes till något helt annat när jag såg henne i Tv-programmet. Plötsligt framstod hon som en varm och positiv människa. Med den vetskap som vi har nu om hennes hälsotillstånd vid samtalet så var det väldigt bra gjort av henne. Jag kan ibland utan någon som helst anledning i mitt inre få upp bilden av Sara Danius i sin fantastiska Nobelklänning. Vem kan och vågar klä sig så, särskilt efter att ha varit så utsatt till allmänhetens tyckande som hon var. Denna intressanta kvinna försvann ju tyvärr ut ur mitt liv strax efter att hon lyckats få mig att förstå att man ska inte ”döma hunden efter håren”.
I går kväll var det Peter Englund som fångade mitt intresse. För mig har Peter Englund varit den unge mannen som kom från ingenstans och skrev en historisk bok om ”Poltava”. En bok som min historieintresserade pappa genast läste liksom många andra.
I programmet dök naturligtvis Akademien upp igen. Jag fick i går genom det en inblick i vad det handlade om. Det var dock inte det som fångade mitt egentliga intresse utan det var den personliga berättelsen om Peter Englunds psykiska hälsa. Det var tufft av Peter Englund att öppna upp som han gjorde. För mig blev det ännu en människa som jag inte haft något större intresse av som genom sin berättelse fick mig att fundera och tänka efter. Peter pratade bland annat om att det svåra är det existentiella och inte det yttre som arbetslivet.
I dag i tidningen finns det flera anspelningar på hur många människor av olika anledningar mår psykiskt dåligt. Detta är ett ämne som än i dag inte beaktas lika mycket som fysisk ohälsa.
Då kan det vara bra att människor som syns och hörs vågar och orkar berätta om sina egna erfarenheter och även ge hopp om ett ljus i mörkret.
Kram Inger
