Nostalgi
Hej!
Ny gåta: Vad gör man en vacker höstdag när solen skiner, det inte blåser och det bara står kvällsträning på agendan?
Svar: Man promenerar! Det är i alla fall mitt svar.
En promenad ner till havet kan ju aldrig vara fel en sådan underbar dag som i dag! Så tänkte jag och började gå. Jag tog med lilla handväskan för det innebär för mig promenad i lunktakt. Ingen handväska innebär träningsrunda i rask takt utan träningskläder. Jag kan ju berätta att det blev mer än en lugn promenad till havet. Det blev en vandring i nostalgins tecken vilket jag upptäckte efter hand när jag hade passerat Övedsgatan, min barndoms epicentrum.
Att gå ut på bryggorna på Ribban är lite speciellt. Därifrån ser man en bit av kusten, man ser över till Danmark och man ser bron som förbinder det hela. Här händer det hela tiden något. Även nu under pandemin så passerar stora skepp genom sundet. Jag hör barn! Det tjoas och pratas och skrattas. Jag befinner mig precis vid det nya Naturum. Barnen är ute i vattnet iförda ”Vadarbyxor”. De undersöker havet. Då tänker jag på hur roligt det är att uppleva saker med barn. På ”Funkis” dricker jag kaffe och äter deras sista kanelbulle. Det är dags för vinterstängning. Funderar lite över att jag inte har baddräkten med.
Jag går vidare förbi småbåtshamnen. I en småbåtshamn lite längre bort på en restaurang arbetade jag, Olle och en bror några somrar.
Ett gäng sjöfåglar gör sin morgontoalett i solskenet.
Det byggs mycket på den här kuststräckan och jag går på gator och genom gränder som jag inte har upplevt tidigare. Undrar vad den gamle mannen som står med sitt lilla spö vid vattenbrynet tänker om det nya? Jag tror inte han tyckte det var kul med den snabba motorbåten som kom in i viken. Från den hördes också tjo och tjim blandat med förskräckta skratt.
Promenaden fortsätter genom gamla delar av Limhamn. Jag passerar lokalen där vi hade vår bröllopsfest. Jag väljer bort de stora gatorna och emellanåt har jag ingen aning om var jag är. Det enda jag vet är att jag ska hitta kyrktornet.
Så min promenad till havet blev en runda under vilken jag passerade flera platser och byggnader som väckte minnen. Det kändes lite konstigt och tomt eftersom många av människorna som jag förknippar med dessa inte finns kvar hos mig. Allra mest kändes det när jag kom in på Limhamns kyrkogård för där finns ju sista viloplatsen för några av mina kära.
24 551 steg gick jag så det blev ingen kvällsträning!
Kram Inger
