Annebergsgatan

Eftersom vi bor på femte våningen så känns det helt ok att sova för öppet fönster. Det innebär emellertid, ganska logiskt, att ljuden från utsidan hörs tydligt. Jag vaknade i morse till ljudet av kraftig blåst. När jag låg där och lyssnade så började jag fundera över det här med upplevelser baserade på var man befinner sig. Jag insåg nämligen att jag inte upplever årstiderna på samma sätt som jag gjorde när jag bodde i eget hus. Det hänger även samman med att jag som barn alltid tillbringade somrarna i sommarstugor.

Om jag, när jag vaknade i morse, hade befunnit mig nära marken så hade jag gått ut i nattlinnet för att känna av blåsten. Genom att känna av vädret på morgonen så får man en bra start. När jag skulle ge mig av till arbetet så tog jag mig en liten minipaus när jag kom ut och lät mig omfamnas av dagen.

Jag går inte ner i nattlinnet för att ta in dagen och jag går inte heller till något arbete och det gör, vilket jag insåg i morse, att jag inte får den här naturliga känslan av sammanhang. Det dröjer ofta flera timmar innan jag kommer ut, känslan på balkongen är inte densamma, vilket gör att jag missar den bästa tiden på dagen oberoende av vilket väder eller vilken årstid det är.

Mamma sa att hon tyckte om känslan när vatten omslöt hennes kropp. Hon tyckte om att bada och ville inte bara ta en dusch. Jag förstår henne mer nu när jag inte har något badkar. Mamma berättade också att det hon allra mest saknade när hon levde ensam det var den här fysiska känslan av närhet med en annan människa.

Jag tänker att det är just den känslan av att omslutas och omfamnas av något eller någon som många saknar idag när vi ska hålla avstånd och stanna hemma. Jag önskar att alla ska ha någon som de trots allt kan och vågar krama eller åtminstone röra vid.

Tankekramar från Inger