Annebergsgatan

Jag har precis läst färdigt tidningen. Aldrig har jag läst tidningen så noga som jag gör nuförtiden. Det beror naturligtvis till stor del på att jag numera har tid att prioritera tidningsläsandet. Ändå tänker jag att det finns andra skäl till att jag väljer att inte bara skumma igenom tidningen. I dessa dagar när vi översvämmas av en oändlig mängd information hyser jag en sorts tillit till dagstidningens skribenter. Jag är uppvuxen med tidningsläsande föräldrar och i mitt eget hem har vi alltid prenumererat på en dagstidning. Utbudet vinklas olika för vi har pressfrihet men vi har även frihet och möjlighet att ifrågasätta informationen.

I vilket fall så råder det alltid en viss turbulens i mitt inre efter läsningen. Ofta känner jag en stor förvirring. Ibland känner jag mig hoppfull, ibland bekymrad, ofta känner jag mig mest trött. Trött på att världen ser ut som den gör. Just nu menar jag inte naturkatastrofer som vi inte rår över (även om vi har medverkat till att de blir värre än de hade behövt bli). Jag menar hur vi människor är mot varandra och hur vissa tar sig rätten att skada och fördärva.

Ett naturprogram på TV handlade bland annat om lejon. Rollfördelningen i lejonvärlden är mycket tydlig. Det handlar ju som för allt annat levande om gemensam överlevnad. Det finns emellertid en grupp vars enda uppgift i världen tycks vara att ställa till bråk och elände för övriga inom släktet. Den informationen gör mig inte mindre desillusionerad.

I en drömvärld skulle tidningarna bara behöva skriva om alla dessa fantastiska människor som på alla sätt och vis ställer upp för sina medmänniskor oberoende av vem de är och hur de ser ut. Då skulle dagen kännas mer inbjudande och i stället för att känna mig trött skulle jag känna mig glad och tacksam så som jag känner mig när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får ha människor i min närhet som vill mig väl och ger mig energi och positiv förstärkning när jag som mest behöver det.

Kram Inger