Klaustrofobi
Hej!
Bara ordet klaustrofobi ger mig obehagskänslor. Jag lyckades en gång i min tidiga barndom låsa in mig på en toalett. Jag kunde alltså inte öppna dörren när jag skulle gå ut. Det var mycket obehagligt. För en kort stund greps jag nästan av panik. Jag trodde att jag skulle bli kvar där för evigt. Jag kom ut, jag vill bara säga det, men känslan sitter fortfarande i. Jag tycker inte om trånga utrymmen.
Just nu befinner jag mig i ett läge som jag inte är helt bekväm med. Nästa alla våra fönster i lägenheten är täckta av tjock plast som jag inte kan se genom. Jag drar ner persiennerna för det gör att det känns självvalt. Det är bara fönster ut mot balkongen som inte är inplastade. De stora fönsterna på balkongen är inte heller täckta. Jag kan alltså bara se ut där. Detta i kombination med situationen i världen i övrigt gör att jag känner mig aningen trängd.
Om jag vore troende så kunde jag kanske lugna mig med att det är en prövning jag ska gå igenom. Fast det kanske är så, att jag ska förstå hur bra jag egentligen har det när allting är som ”vanligt”. Jag vet ju att min situation kommer att förändras både vad gäller bygget och vad gäller pandemin. Vad gäller bygget så blir det en klar förbättring och huset kan fungera i många år till. Pandemin kommer också att gå över men där är det mer oklart hur det kommer att bli med saker och ting.
En sak som ”isoleringen” har medfört är att vissa saker som aldrig blir gjorda plötsligt görs! Det kan vara små saker som något som lagas efter att ha varit sönder flera år. Det kan vara ett skrivbord som rensas efter att länge ha varit dolt och det kan vara en balkong som plötsligt får en uppfräschning. Balkongen har ju nu blivit en fokuspunkt och den dag bygget är klart ska den åtgärdas. Vi har en plan!
Genom plasten kan jag skönja rörelser från männen på platåhissarna. Jag kan höra dem prata och en dag var det en som sjöng. Det var nästan som i Romeo och Julia bortsett från att han inte visste att jag stod innanför fönstret och lyssnade. Jag tog dessutom ett kort.
Den främmande mannen fick mig att må bättre bara genom att jag gick ut på balkongen. Vi kunde fortfarande inte se varandra.
”Vad betyder när allt kommer omkring några dagar och veckor i en ort där evigheten råder?” (Diana Gabaldon, Outlanderserien; Främlingen.)
Kram Inger
