Barndom
Hej!
Jag har tidigare berättat om släktkalas hemma hos min farfars syster. Jag har berättat om hur jag upplevde att barnen liksom inte skulle märkas så mycket.
Julen är ju enligt många barnens högtid fast jag upplever nog att det är de vuxna som stirrar upp den mest. Själv tillhör jag kategorien uppstirrare trots att jag enligt eget förmenande inte firar jul så där ordentligt egentligen. Vi har sedan länge trappat ner på julfirandet men jag märker att jag för varje år numera trappar upp det igen.
Efter en lugn julafton som för första gången firades hemma hos en av sönerna så blev det juldag.
Juldagen har sedan mycket länge firats i lägenheten på Annebergsgatan. När vi köpte lägenheten så kom liksom traditionen med av bara farten för vi kände att det är en tradition väl värd att bevara.
På juldagen träffar vi släktingar som vi inte ser så ofta. Det märks framförallt på barnen. De hinner växa mellan träffarna. Jag känner knappt igen dem ibland. Sålunda känner de inte heller igen mig. Några av barnen hade vuxit till sig mycket och jag förstod att de var lite förvirrade över alla dessa människor som samlades.
Jag kände därför att det var läge för en ordentlig presentation. Jag tog de äldsta barnen åt sidan och berättade för dem att jag heter Inger och jag är deras gammelfaster. Barnen verkade inte bli ett dugg klokare av det så då tog jag till det tunga artilleriet. Jag sa: ”Er morfar är min lillebror”. Då jag upplevde en viss skepticisms så hämtade jag min lillebror som alltså är deras morfar. Barnen och jag var överens om att mitt påstående var mycket märkligt. Fast mest fick jag en flashback till min barndom! Jag är nu den där gammelfastern! Hur märkligt är inte det?
Presentationen överlag blev nog inte så lyckad för senare på kvällen så frågade ett av barnen sin mamma vad flickan i den fina klänningen heter! Hon menade mig! Jag blev bara glad!
Det är kanske det som kallas att gå i barndom!
Detta är årets sista blogginlägg. Jag vill tacka dig som läser mina inlägg och önska dig ett nytt år fyllt med kärlek och glädje.
Kram Inger
