Familjen
Hej!
I helgen var jag på bröllop.
Det var ett bröllop med den närmsta kretsen. Den kretsen kan ju se olika ut.
Jag växte upp i en traditionell s.k. kärnfamilj med mamma, pappa och fyra barn. Mamma och pappa kom båda från kärnfamiljer. Med fyra barn i båda familjerna.
Närhelst något skulle firas så samlades oftast syskonen på respektive sida med sina familjer. Naturligtvis så var även ”de äldre” med på samlingarna dvs. mamma och pappas föräldrar och ibland även deras syskon med sina familjer.
Mina tidiga minnen från dessa sammankomster består till stor del av en massa vuxna som satt och pratade och en massa barn som sprang runt eller satt i köket där vi förväntades underhålla varandra vilket betydde att de äldre barnen skulle se efter de yngre.
Jag tyckte om de här släktträffarna. För det var verkligen så att alla var släkt med varandra eller så var de presumtiva ingiften. Sambo eller särbo fanns inte i min ordlista.
Som vi vet så är allting i ständig förändring. Inte ens ett barns värld förblir orubbad. Så på ett kalas så kom inte den ena ingifta familjemedlemmen och kusinerna. Det dröjde länge innan någon talade om för mig att paret hade ”skiljt sig”. Man sa så, skiljt sig. Vad det egentligen innebar förstod jag däremot inte. Jag kunde inte begripa varför inte kusinerna kom till våra träffar och varför vi inte åkte hem till dem mer. Jag saknade dem verkligen.
Mamma och pappa umgicks alltid med släkten. Det betydde att jag tolkade världen så att barn har vänner och vuxna har släkten. Nu är det så att ett stort antal av de nära släktingar som var med på min barndoms kalas inte finns hos oss mer. Det beror inte enbart på att några har ”skiljt sig”.
Jag kom att tänka på detta när jag satt och tittade ut över gästerna på bröllopet.
Jag har en stor familj som genom mina barn och andra familjemedlemmar ständigt växer. Det är fantastiskt att människor som jag för ett antal år sedan inte visste fanns och ett gäng som faktiskt inte fanns, numera ingår i min krets av släkt och vänner. Det behövs inga blodsband för att man ska kunna känna stor samhörighet med människor. Sen kan man kalla dem familj eller vänner. Det viktiga är att man vårdar relationen.
Sen kan det tyckas märkligt att skriva om skilsmässor i samband med ett fint bröllop men ibland tar tankarna konstiga vägar.
Kram Inger
