Språk
Hej!
Har precis kommit hem från en semesterresa och därför har jag huvudet fullt med funderingar kring det här med språk.
Jag har ju tidigare berättat att jag är fascinerad av ord. För mig blir fascinationen än tydligare när jag rör mig utomlands. Här hemma hör jag ständigt massor med olika språk men det är ändå en skillnad. Det räcker med att komma till Danmark så blir ljudmattan en annan och det känns annorlunda.
Denna annorlunda känsla blir uppenbar för mig när jag kommer längre hemifrån. Jag menar i Danmark känns det trots allt som om jag rör mig i en begriplig värld eftersom grundljudet i affärer och på restauranger är danska som jag i varje fall runt Köpenhamn förstår en del av. Värre blir det om jag kommer till Jylland. Där förstår jag ingenting.
På vår resa kom vi genom Tyskland. Vi har av lyckliga omständigheter blivit tvungna att plocka fram våra tyskkunskaper från en svunnen skoltid. Kommunikationen i hemmet fungerar bra tycker vi även om det kommer stunder då det är svårt att få fram vad jag egentligen menar. När vi kommer ner till Tyskland så inser jag hur begränsade mina kunskaper i tyska egentligen är. När vi umgås i hemmet så blir det en renskalad tydlig tyska där mottagaren väntar på min förståelse eller lugnt avvaktar mina förklaringsförsök. I ett möte med en tysktalande person i Tyskland så förväntas jag förstå allt som sägs i ett rasande tempo i en rörig miljö. Jag förväntas även kunna svara utan betänketid vilket inte alltid går så bra.
I Frankrike blev det ännu värre. Skolfranskan som ligger ordentligt inpackad sedan många år tar tid att plocka fram. Att kommunicera med människor på restauranger och i affärer så länge de håller sig till standardfraser går något sånär men det är ju så att om du öppnar med en vanlig hälsningsfras så tror gemene man att du kan språket. Det är i sig trevligt men kan ha en förödande inverkan på din beställning.
På en restaurang hamnade vi mellan ett par från England och ett par från Frankrike. Det blev en rolig stund där stundtals en av oss satt och pratade engelska medan den andre försökte kommunicera på franska. Emellanåt skulle alla vara med i diskussionen samtidigt. Engelsmännen kunde ingen franska och den franska frun kunde ingen engelska. Hennes man kunde lite engelska. Det var något som vi la märke till att fler fransmän nu kunde tala engelska än för trettio år sedan när vi började resa till Frankrike. Ofta började folk prata engelska med oss trots våra stapplande försök att göra oss förstådda på deras hemspråk, vilket det nu var, men plötsligt dök krögaren på den franska restaurangen upp och började tala tyska med oss.
Du förstår att det gick runt i huvudet men visst är det så att för att komma varandra nära måste vi prata med varandra och hjälpas åt för att det ska fungera.
Om det inte fungerar får vi ta till kroppsspråket, bildspråket, musikspråket eller något av alla de andra språken som vi ofta glömmer bort.
Kram Inger
