Samtal
Hej!
I dag är det tisdag. En vanlig tisdag för många. För mig är det första tisdagen efter påsk som jag inte ska gå och arbeta. Det är också första tisdagen som jag skriver ett blogginlägg. Så det kanske inte är en vanlig tisdag? Kanske händer det något ovanligt denna tisdag.
Jag har nämligen upptäckt vissa förändringar i mitt nya liv. Förändringar mot hur det var före min tid som pensionär.
Jag har börjat föra intressanta samtal med människor på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Plötsligt pratar jag med grannar, med butiksbiträden, med folk i kön till något, med folk på bussen osv.
Jag har ibland fått höra att jag ser arg ut. Detta ofta i sammanhang där jag varit fokuserad exempelvis när jag varit på väg mellan A och B och vanligtvis under tidspress. Pressen har jag lagt på mig själv eftersom jag i realiteten sällan har varit tidspressad. Därför funderar jag på om det är så numera att jag inte kniper lika mycket med munnen och ser bitsk ut och att det är därför som människor, framförallt sådana som inte känner mig, vågar prata med mig.
I går var jag i Göteborg. Olle arbetade så jag hade tid för mig själv. Jag gick till Trädgårdsföreningen. En fantastisk plats. I Palmhuset började en person prata med mig vilket ledde till att vi satt på en bänk i mer än en timme och bara pratade. Det var som om vi känt varandra hela livet.
Är det så pensionärslivet kan vara? Att inte känna att jag måste stressa fram utan att jag har tid att sitta på en bänk och prata med en vilt främmande människa och det bara känns fint?
Kram Inger
