Deckare
Hej
I tidningen i veckan stod det om Los Suecos som är inblandade i en stor gangsterhärva i Spanien. El Sueco är huvudperson i den senaste deckaren som jag läste. Jag gillar nämligen att läsa deckare. Jag är själv lite förvånad över denna fascination för genren. Hur kan man vilja läsa om dessa påhittade hemskheter när verkligheten är full av grymhet?
Våra föräldrar var läsare och vi fyra barn är också läsare. Där finns ett samband. Pappa läste med förkärlek historisk litteratur och mamma läste gärna deckare. Detta förvånade mig mycket när jag var ung. Här kan vi prata om arv och miljö.
Redan som nybliven läsare fångades jag av ”Femböckerna”. Det är ju också deckare fast på ett annat plan.
Är det själva detektivarbetet som är spännande? Det finns ett problem, en handling och ett klart slut vilket skapar en trygghet i läsningen. Problemen och handlingarna finns även i verkligheten men det finns inget klart definierat slut. Är det därför jag läser deckare för att någonstans känna att allt är under kontroll?
Jag tycker även om att lösa korsord och jag har nyligen lärt mig att lösa Sudoko. Båda är ju en form av detektivarbete.
En gång sa en kollega till mig ”Inger, du har för mycket i huvudet!”. En annan kollega frågade mig om jag alltid tänker! Är det så att jag problematiserar för mycket i stället för att hitta enkla lösningar?
Nu ska jag sätta mig och måla i en målarbok eller så ska jag putsa fönster, kanske!
Kram Inger
