Annebergsgatan

Hej!

Som jag tidigare berättat så tittar jag på Babel. Jag tycker om samtalen och diskussionerna med författare. De delar med sig av sina tankar kring skrivande. I går var det en kvinna som sa att för henne var inte bara själva berättandet spännande utan hon var även förtjust i själva skrivandet. Skrivandet som process. Jag tyckte det var intressant för det är så jag känner kring mitt bloggande. Naturligtvis vill jag försöka förmedla mina tankar och funderingar men jag tycker att själva formulerandet av meningar, sökandet efter ord och att hitta ett flyt i skrivandet är roligt.

Med det sagt så var jag lite bekymrad förra söndagen.
Det som många frågade mig inför min pensionering var vad jag skulle göra som pensionär. Nu var alltså frågan denna söndagskväll vad jag skulle göra under den kommande veckan. Min almanacka som hittills varit ganska fylld var nu ganska tom. Det enda som var planerat var träningen och fredagskvällen och till den var det många dagar. Då fick jag lite dåligt samvete. Om det nu är så att jag upplever att jag blir rastlös och mitt priviligierade liv känns tomt så kanske jag ska börja jobba igen. Fast när jag började tänka så efter två och en halv månad som pensionär så insåg jag att det var inget alternativ. Något av det sämsta man kan säga till en annan människa är ”Ryck upp dig” men det är bra att säga till sig själv. Alltså ryckte jag upp mig och skrev förra veckans blogginlägg på söndagskvällen.

Det bidrog till att jag fick en härlig vecka. Jag träffade en massa underbara människor. Jag fick upplevelser i stan, i skogen och vid havet. Så det hänger nog på mig om jag ska ”göra” något. Att sitta och vänta på att andra människor ska ta ansvar för mig, det duger inte!

Kram Inger