Annebergsgatan

Hej!

Det kom ett brev. Det låg med baksidan upp. Det var inte igenklistrat. Spännande tänkte jag. Vem skickar den typen av brev nuförtiden?

Jag vände på kuvertet och fick hjärtklappning. Det var adresserat till mig med både mitt flicknamn och mitt nuvarande efternamn. I ena hörnet stod namnet på den skola som jag gick i under mina första skolår. Jag vill verkligen inte gå på en återträff i det sammanhanget tänkte jag då. Det var inte med välbehag som jag öppnade kuvertet. Inuti låg en lapp om att jag skulle gå in på en hemsida så skulle jag förstå vad det handlade om. Eftersom jag kände igen avsändarnamnet så gick jag in på hemsidan.

För sextio år sedan började jag i första klass. Egentligen skulle jag inte börja förrän ett år senare eftersom jag bara var 6 år gammal. Jag tjatade emellertid på mina föräldrar eftersom jag menade att de barn som jag lekte med på gården skulle börja och då ville jag också det. Jag klarade skolmognadstestet som man fick göra på den tiden och därmed var saken klar. Jag fick börja skolan.

Det var en lycklig flicka som tågade iväg till skolan den första skoldagen. Solen sken har jag sett på kort som togs vid tillfället och skolväskan var med. Jag minns inte hur länge den glädjen varade men det var början på fem och ett halvt års mobbning som har förföljt mig under hela mitt liv.

Jag har aldrig förstått vad det var som triggade igång förövarna. Jag var en blyg, snäll och ärlig flicka som inte gjorde en fluga förnär. Det utvecklades till en rädd, orolig och ledsen flicka som alltid fick vara på sin vakt och inte kunde lite på mer än någon enstaka i flickgruppen. Pojkarna var inget större problem eftersom jag inte var intressant för dem.

När jag var i fyrtioårs-åldern så frågade en kollega mig varför jag alltid måste vara bäst? Det tog mig ett halvt år att komma på svaret. Svaret var att det inte handlade om att vara bäst utan det handlade om att alltid göra rätt och vara rätt för annars riskerade jag att inte få vara med och leka!

Denna strävan att alltid leverera max bidrog bl.a. till att jag blev sjukskriven under ett år för utbrändhet och depression.

Detta var för tjugo år sedan, på den tiden när man inte pratade så mycket om sådant, så därför utbildade jag mig inom stresshantering för att försöka förstå vad det var som hänt mig. Det innebar också att jag slutade som lärare, arbetade i min mans och mitt företag och började arbeta i förskolan. Så på så sätt kan man ju säga att det jag bar med mig från mina första skolår ledde till att jag fick en nystart och det var bra för mig!

På hemsidan som jag läste stod det att det inte handlade om en återträff utan det var bara en man som hade hittat korten från sin första skoltid och som ville sammanställa lite om oss för att få reda på vart vi tog vägen i världen för att få lite perspektiv på dessa 60 år. För som han skrev: ”Mitt minne kan inte komma ihåg några oförrätter från åren på ———– så därför vågar jag sända ut detta meddelande.”

Tyvärr är det ju så verkligheten ser ut. Jag var inte den enda i klassen som blev utsatt. Det är ju så att mobbning i sig är infernalisk eftersom den som mobbar begår medvetna handlingar som gör att den utsatte blir den som skuldbeläggs. Det handlar också om att skapa rädsla hos andra för att inte själva bli utsatta. På den tiden pratade man inte om mobbning och utbildade personal och elever så som man gör idag och ändå är det många som vittnar om hur de blev och blir utsatta dvs. om de vågar berätta.

För mig tog livet en ny vändning när familjen flyttade till Annebergsgatan och jag började på en ny skola. En ny värld öppnades för mig. Det tog många år innan jag vågade lita på människor och tro på att de ville mig väl. I ärlighetens namn ska jag dock säga att jag fortfarande har svårt för att släppa människor nära.

Kram Inger