Annebergsgatan

Jag satt och åt knäckebröd och läste tidningen när det kom en grön traktor körandes nere på gatan. Då var det så märkligt att i tidningen som jag läste skrev de om ett lantbruksgymnasium. Eleverna på skolan har som tradition att en gång om året samla ihop egna traktorer för att tillsammans köra  till några platser. Där visar de upp sina traktorer som de har putsat och gjort fina. Det handlar om att ha den äldsta, snyggaste, snabbaste osv. Ungdomarna är stolta över sina traktorer och berättar hur viktig traktorn är på gården.

Min första tanke var att ”Måste man ha en traktor för att läsa på ett naturbruksgymnasium”?  Naturligtvis inte men jag undrar hur många som inte är uppvuxna med traktorer som väljer att studera på ett naturbruksgymnasium.

I samband härmed så var det bara någon dag sedan som det rapporterades om att efter förra sommarens torka så är det besvärligt för många bönder. Framförallt är det besvärligt för de unga. De kommer att få problem med att driva sina gårdar. I förlängningen blir det ju inte bara ett problem för dem utan för hela samhället. Om ingen kan eller vill driva gårdar med allt vad det innebär så är det inte mycket värt att alla andra försöker uppfylla sina drömmar.

Jag kanske måste börja bruka allvar och anstränga mig med mina odlingsprojekt. Det räcker ju inte långt med ingefära även om det är bra för mycket.

När jag arbetade så försökte jag odla med barnen för att väcka deras nyfikenhet och intresse. Kanske något barn tyckte det var så intressant att hen velat fortsätta på egen hand och kanske sökt sig till ett naturbruksgymnasium.

Under mitt sista år träffade jag en mormor som jag fick en speciell kontakt med. Jag pratade inte hennes språk och hon pratade inte mitt språk men vi hade en speciell känsla mellan oss. Mormodern blev väldigt glad när hon såg våra odlingar. Hon plockade fram sin telefon och bläddrade en stund. Hon fann vad hon letade efter och så visade hon mig en bild från hemlandet. Det var en bild tagen från ett ökenlandskap. I detta landskap fanns en inhägnad bit mark. Där såg jag hur hon arbetade med sin odling. Mormodern strålade och var jätteglad när hon visade mig bilden. Jag förstod hennes saknad. Jag tror att hon har en fin balkong med mycket  växter.
Jag hoppas att de strävsamma ungdomarna på skolan får möjlighet att förverkliga sina drömmar och att jag slipper skaffa traktor!

Kram Inger