Annebergsgatan

Hej!

Jag och Olle bor sedan två år tillbaka i den lägenhet som mina föräldrar köpte 1964. Vi bor omgivna av bilar. Vi har fönster i fyra riktningar och överallt ser jag bilar. Nu kanske du tror att jag inte gillar bilar men det gör jag faktiskt. Vi har alltid haft bil ända sedan jag var liten på 50-talet. Att ha en bil har underlättat mycket både i vardagslivet och på fritiden.

Pappa älskade sina bilar. Hans första bil var en gammal svart stor taxi. Jag vet inte var den kom ifrån men pappa tog körkort med den. Det var pappas storebror som agerade körlärare. Handbromsen fungerade inte så vid uppkörningen låtsades pappa att han drog åt den. Pappa berättade ofta den historien så jag tror att han tycker det är ok att jag nu delar med mig av den. Vi hade en ”Isabella” som hade röda hund (en barnsjukdom ). Bilen var ljusgrön med rostskador som pappa lagade med ”Plastic Padding” vilket innebar att vi åkte omkring i en bil med stora röda fläckar!

Vi hade en ”Opel Karavan” som packades smockfull med bagage, tält, mat, bäddsaker och annat som behövs för en semester både i Sverige och utomlands för  sex personer.
På den tiden fanns inga regler om säkerhetsbälten eller barnstolar. Vi satt fyra barn i baksätet. Under en period hade vi en sorts sits som hängdes upp på ryggstödet i baksätet. Där satt min minsta lillebror i mitten med fri utsikt mellan stolarna i framsätet. Stolen satt bara fast med hängen ungefär som en cykelkorg. Min lillasyster satt framför sitsen, också med utsikt mellan framstolarna. Jag och min andre bror satt vid varsin sida. Ibland satt den minsta brodern i mitt knä! På vissa resor fälldes baksätet och så gjordes det små ”krypin” där vi kunde sitta.

Pappa och den större brodern sov i ett fyramannatält av den fyrkantiga sorten tillsammans med allt som vi hade med oss. Mamma, jag och minstingen sov bak i bilen, sätena gick ju att fälla och min syster sov på tvären över framsätena. Det hände att vi hyrde hus men egentligen tyckte vi nog att det var roligare att campa.

När jag som 18-åring skulle ta körkort så hade vi en gul Opel. Pappa skulle köra med mig. Det fungerade inte så bra konstaterade vi efter första försöket så jag anmälde mig till en bilskola som om jag förstår det fortfarande är aktiv. Jag klarade ändå inte första uppkörningen utan jag fick köra några lektioner till och fjorton dagar efter misslyckandet klarade jag mig.
Vilken känsla det var när jag för första gången satt ensam i bilen och skulle köra en runda.På bilden ovan syns pappas och mammas gamla parkeringsplats som de hade under drygt 50 år men pappa menade att jag skulle träna fickparkering så det gjorde jag. Det gick inte så bra första gången. Jag backade in i en bil! Pappa stod på balkongen och tittade. Jag satte en lapp på rutan med vårt telefonnummer, fast telefon! Samtidigt med att pappa kom ner på gatan så kom en arg man ner. Jag minns inte hur det slutade men numera är jag rätt bra på att fickparkera!

Vi hade fler bilar och det finns många roliga minnen kring dessa bilar och bilresor.

Jag minns inte när mamma och pappa slutade röka i bilen men jag tror det var när ett av barnen blev bilsjukt.

Mamma bestämde sig för att sluta köra bil när hon fick besvär med armarna.
För pappa var det ett hårt slag när han inte längre fick köra bil. Det handlade ju inte om pappas förmåga att köra bilen utan om att hans hälsa inte var ok och att han inte var ensam på vägarna. Det har ju hänt en del på trafikfronten sedan pappa kunde ta körkort med en bil utan fungerande handbroms.

Varför fick jag nu lust att skriva om bilar? Det finns två anledningar. Olle och jag håller på med att gå igenom våra gamla diabilder, det väcker ju många minnen, och så såg jag i morse en person som körde på parkeringsplatsen och tränade parkering. Det stod ”övningskörning” på bilen!