Annebergsgatan

I går låg jag kvar länge i sängen med huvudvärk och allmän olust. Min föresats att äta frukost med Olle var som bortblåst. I morse hade jag ingen huvudvärk men åter ingen lust att stiga upp. Olle skulle dessutom upp tidigare än vanligt så jag stannade kvar i sängen. Han fick äta frukost själv. När han stängde dörren till lägenheten så tog jag mig dock samman och gick upp. Jag läste tidningen, mail, sms och kollade på Facebook (jag har två vänner, tillhör en sluten grupp och så läser jag inlägg från en anhörig). Ett sms  handlade om hundar vilket renderade tankar om allergier, ett sms handlade om sjukdomar och skador. I tidningen läste jag om ett barn som drabbats av leukemi och vars mamma sa ”Meningen med livet är livet. När jag såg döden in i ögonen så visste jag det”.

Jag började faktiskt skämmas över mina olustkänslor. Nu är det ju emellertid så att känslor har vi och det är ok. Det är hur vi hanterar känslorna som är det viktiga.
När jag läste min anhörigs inlägg på Facebook så fick jag den spark i baken som jag behövde. Tack för det! Inlägget handlade nämligen om hur viktig fysisk aktivitet är för vårt välbefinnande.

Jag har en ambition att gå ut minst en gång varje dag och idag hade jag planerat en promenad i samband med Olles hemkomst. Jag tittade ut genom fönstret (som är förfärligt smutsigt men jag tänker inte putsa idag) och såg jag vilket underbart väder det var. Det var i princip vindstilla och solen sken för fullt. Jag kunde alltså inte komma på en enda anledning till varför jag inte skulle gå ut.

Jag klädde på mig. Jag tog på mig en sjal som jag fått av en vän som stickat den till mig och ett par nya fodrade handskar som jag köpt för pengar jag fått i julklapp av jobbet (du minns att jag hade en anställning så sent som för två och en halv vecka sedan)! Jag gick ut och det var precis så underbart som det såg ut från fönstret.

Vi har en fantastisk park precis på andra sidan gatan. Tidigare genom åren (mina föräldrar har bott här sedan 1964) när vi har gått i parken så har vi oftast gått runt stora dammen. Jag har nu emellertid funnit att det finns fina stigar i andra delen av parken. Där är det nästan som att gå i en skog. Träden är ju riktigt gamla och höga eftersom de planterades till Baltiska utställningen 1914.

Jag fick en fantastisk promenad och jag stod en lång stund och bara njöt i solskenet. När jag stod där så kom jag nästan ner i ett meditativt tillstånd. Jag såg framför mig och kände i kroppen andra tillfällen då jag upplevt solen och dess värme. Mina fingrar som trots de nya handskarna var kalla, blev varma och jag ville stå kvar i den härliga känslan.

”Meningen med livet är livet” – jag ska försöka ta till mig detta att jag har det så otroligt bra just nu och det är ok att känna så, även om världen inte är rättvis i det fallet. Just här och nu mår jag bra och det kanske är det som pensionären i mig ska förstå!

Jag ska dock inte skaffa hund, inte just nu i varje fall!